Rådeln hade vissa drag gemensamma med dragväsen såsom bärarn, men en stor skillnad var att rådeln inte "skaffade till huset". Den kunde också hjälpa, men i en sådan hjälp låg ofta en illasinnad baktanke. Man satte likhetstecken mellan Rådeln och hin onde, själva namnet är synonymt med Mörkrets furste.
En människa som for våldsamt fram, gjorde listigt arrangerade missverk e.dyl. kunde kallas ”rådeln” i överförd bemärkelse. Härav uttrycket ”Han kjårt såm sjalve raadeln”.
Rådeln är sedan åtminstone 1700-talet känd vida utanför Skellefteå socken med bekräftade observationer i Myckle, Mobacken, Burträsk, Långträskliden och så långt söderut som sockengränsen mot Degerfors. En plats han höll till på var Rådelsbacken (Radeln i dagens karta) vid Bjuråns utlopp i Skellefteälven.
Rådeln beskrivs vidare av dr Ernst Westerlund i första bandet av praktverket Skelleftebygdens historia; (”Kolonisation, uppodling och utveckling. Seder och bruk, skrock, sägner och folktro”. Skellefteå museum, 1973) och året innan av sedermera dr Ulf Lundström i ett specialarbete på Nordanåskolan (1972, Skellefteå).